Wednesday, February 15, 2006

Latinamerika

I Latinamerika har flera vågor av hopp om en bättre framtid gått fram. Människor har drömt om social och ekonomisk utveckling. Latinamerikanerna har velat uppleva okorrumperade ledare, frihetshjältar som inte svek längre fram. Ledare som inte bara såg till sina egna behov, personliga säkerhet och njutningar. Sådana vars livsmål och ambitioner handlar om annat än att samla dollar i diverse skumma bankfack någonstans.

Många hoppades på den kubanska revolutionen. Och detta materialiseras fortfarande i den dyrkan som ägnas Che Guevara. Han är numer en popikon, ett varumärke som säljs i hela västvärlden. Det finns tröjor, strumpor och nästan vad som helst med ett Che märke på.

Innan dess hoppades man på den argentinske ledaren Peron och kanske alldeles speciellt på hans fru Eva. Och Evita blev en musikal som sålde bra både på scen, film och skiva. Hon utbrast med Madonnas röst att Argentina inte skulle gråta för hennes skull.

Nu öppnas åter möjligheternas fönster genom vänstervågen som drar över kontinenten. Latinamerikaner hoppas igen.

Bolivia har Morales, den förste indianen som blivit president. I Uruguay vann vänstern. Brasilien har Lula. Peru och Mexico får kanske snart vänsterledare. Och Chaves i Venezuela är en mycket karismatisk ledare med en stark ekonomisk bas i oljan och stora ambitioner. Chile och Latinamerika har fått den första kvinnliga presidenten.

Historien är inte ödesbestämd. Latinamerika kan stå inför en lysande utveckling av demokrati och sociala förhållanden. Nu finns dessutom möjligheter för en stark fungerande marknadsekonomi som grund för detta. Mexico och Brasilien har en stark tillväxt. Och Chile utvecklar exempelvis för närvarande goda kommersiella förbindelser med de starka asiatiska ekonomierna liksom Europa. Det handlar alltså inte bara om de traditionella bindningarna inom de amerikanska kontinenterna. Latinamerika behöver inte för evigt vara bakgården till USA.

Eller så kan Det gå illa igen på två sätt:

Det ena är de traditionella militära högerdiktaturerna som bromsat Latinamerikas utveckling så många gånger. Vi minns väl alla Strösner i Paraguay eller generalerna i Argentina.

Det andra är den så kallade vänsterdiktatur som plågar Kuba. Alltså ett system som inte fungerar alls, men som överlever genom politiskt eller ekonomiskt stöd utifrån av olika strategiska skäl. Det går alldeles utmärkt att vara emot förtrycket på Kuba och samtidigt mot den amerikanska bojkotten av Kuba.

Och att man kan vara sofistikerad nog att tänka i flera led och på flera saker samtidigt är en förutsättning inte bara för oss i Europa, men framför allt för människor i Latinamerika. Om inte denna nya tredje väg, alltså en demokratiskt vald vänstervåg bara ska bli framgångsrika framtida kommersiella varumärken, utan något reellt för folken där. Man måste kombinera demokrati, sociala framsteg och ekonomisk utveckling. Låt oss slippa någon framtida sentimental film om hur de nuvarande ledarna i Latinamerika bara var bärare av något som aldrig blev.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home