Monday, February 27, 2006

SRF Stockholms och Gotlands län

Jag är mycket optimistisk inför Synskadades Riksförbund, SRF i Stockhoms och Gotlands läns möjligheter och har bestämt mig för att prioritera mitt arbete inom distriktet före den roll jag haft på nationell nivå, alltså i Riksförbundet. Detta för att satsa framåt och för att det är intressant och kul att arbeta för ett väl fungerande SRF Stockholms och Gotlands län.

SRF i Stockholms och Gotlands län strävar på olika sätt ständigt efter att påverka politiker och tjänstemän i för oss viktiga intressefrågor. Det är alltid lätt att känna en viss frustration. Vi kämpar på med färdtjänst,
rehabilitering och vår informationssituation. Och när man ser tillbaka några år, så upptäcks lätt att det har vi gjort länge nu. Vidare kommer vi att ständigt få tampas med sådant. Vi har ett informations- och ett orienteringshandikapp. Samhället utvecklas och vi måste hänga med. Ständigt hotas vi av att planeringen inte görs utifrån våra utgångspunkter. Vi kommer att få hänga i kring transport, miljö och information, det är vår uppgift helt enkelt.
I många år har länets handikapprörelse diskuterat med landstinget om
att ta fram en ny modell för samverkan. I december 2004 beslutade SLL, Stockholms läns landsting, om en sådan samverkansmodell.
Under 2005 har denna samverkan med Stockholms läns landsting
intensi­fierats. Vi har efter bästa förmåga deltagit och därigenom
kunnat påverka landstinget inom landstingsstyrelsen, Beställare Vård,
färdtjänsten, Storstockholms lokaltrafik och Waxholmsbolaget.
Tillgänglighetsfrågorna påverkades via Locum liksom kulturfrågorna via Kulturnämnden.
Det kommer att finnas många fler frågor att ta tag i under de år som
kommer. Vi kommer att behöva arbeta och utveckla våra relationer till en del privata företag också. Kvarstår gör dock behovet av ett ordentligt, långvarigt och strategiskt påverkansarbete.
Det andra benet inom SRF är att vi är en mötesplats för synskadade.
En möjlighet att hantera sin egen situation genom sociala kontakter
av olika slag. Därför ordnar vi en hel del anpassad verksamhet riktad
direkt till synskadade som annars kan vara svår, eller omöjlig, att delta
i på annat håll. Och vi skulle kunna öka på denna verksamhet om vi
mer tillämpade principer om självkostnadspriser. Tanken är att man får
verksamheten anpassad, men inte gratis. På så sätt skulle resurserna
kunna räcka mycket längre.
SRF Stockholms och Gotlands län producerar information till
synskadade i form av dels en taltidning, Läns och Riksnytt, dels en
skriven tidning, Vår Synpunkt. Under året har prenumeranterna
erbjudits Läns och Riksnytt även på Daisy. Vid årets slut var det ca
200 prenumeranter. I längden tror ja dock inte på att vi ska producera
Läns och Riksnytt i mer än ett format. Kassetterna är på väg ut, men vi kan ännu inte byta till Daisy rakt av. Alla har inte Daisyspelare än. Jag tror också att vi borde söka mer finansiering av vår synpunkt via
annonsering och förbundet borde ha en pressekreterare för den
information som vi behöver få ut i media utanför våra egna led.
Året 2005 präglades inom SRF i stort av uppstädningen efter den skandal kring lägenhetsfördelning inom IRIS som drogs fram av journalister i TV.
Det var en chock för många SRF-are att detta skulle drabba förbundet och dyningar efter detta är inte helt borta än. Sålunda genomfördes en
etikutredning, vars förslag kommer att genomföras under den nära
framtiden.
SRF Stockholms och Gotlands län genomför själv en intern utredning som pekar på en rad förändringar och förbättringar för att på olika sätt
utveckla vårt arbete. Bland annat så borde vi utveckla vårt sätt att
planera inför kommande år. Höstmötet kan med fördel läggas tidigare under hösten. Vi kan diskutera alla möjliga uppslag i utskottsform och sedan rösta snatt om vilka förslag som ombuden tycker är bäst. Och sedan får styrelsen se till att genomföra de förslag som vunnit störst stöd på representantskapsmötet.

Vi måste strukturera om vårt sätt att arbeta både på distriktet och i
lokalföreningarna. Nu handlar det om att vända den neråtgående trenden vad antalet medlemmar anbelangar. Det håller inte att fortsätta att rätt passivt se på när antalet medlemmar minskar. En ur min synpunkt rimlig målsättning vore att 20 procent av de tänkbara medlemmarna också blir medlemmar.

Jag inser att vi nog behöver ändra en del i vårt sätt att värva medlemmar för att uppnå detta. En ide som ständigt finns i organisationen är att försöka tillämpa erfarenheter från privatföretag. Och i detta fall, så kanske man skulle fundera på hur företag som har behov av effektiva kundregister faktiskt bär sig åt.
Som du ser, så finns det mycket att ta tag i och det är både intressant och spännande.

Tuesday, February 21, 2006

Nu och då!

Jag är ordförande i Hässelby Villastads socialdemokratiska förening som grundades år 1906. Vi har nu knegat på i 99 år. I början av 1900-talet var Sverige och för den delen Hässelby ett helt annat samhälle än det nuvarande. Herbert Tingsten var knappast torr bakom öronen än och Gunnar Sträng inte speciellt stor. Men de framlevde sina barndomar där. Den tiden handlade kampen om demokratin, rösträtt för alla, fackliga och sociala rättigheter. Det startades socialdemokratiska partier i land efter land. Vårt parti hade stora ambitioner, men hade ännu inte nått en dominerande plats i den svenska politiken.

I den tidiga arbetarrörelsen såg man tydliga behov av egna möteslokaler, bibliotek och andra kulturinstitutioner. Därför byggdes konsumentföreningar, Folkets park och Folkets Hus. Under 2000 - talet har vi fortfarande behov av att ha egna lokaler och bygga starka institutioner präglade av arbetarrörelsens värderingar. Den politiska demokratin, de sociala och fackliga rättigheterna är fortfarande föremål för kamp i Sverige, EU och stora delar av världen. Socialistinternationalen är en betydande kraft i världspolitiken.

Vårt parti har spelat den dominerande rollen i svensk politik i över 70 år. Det är vi som designat den välfärdsmodell som visat sig vara så fruktbar för landets utveckling. Men även om vi är stolta över våra framgångar, så är vi knappast nöjda med det faktum att frågor som jämställdhet, omsorg om miljön och situationen för medborgare födda utanför Sveriges gränser inte på långa vägar är lösta än.

En tragisk påminnelse om att vi lever i en annan tid under det tjugoförsta seklet kom vid förra årsskiftet via den tsunami, som dödade flera hundratusentals människor kring Indiska oceanen och bland dessa åtskilliga svenska turister. I de KU förhör som just genomförts, så känner man dock i igen sig i hur saker kan trivlialiseras. Insikten om att alla människor bor på samma jord, förvandlas enkelt till banala frågor. Vi drabbas alla av de globala hoten. Men inte skulle Herbert tingsten eller Gunnar sträng på något sätt blivit överraskade över mötesformerna precis, även om de tillhör en annan tid än vår.

Å andra sidan så var allt inte alls sämre förr i tiden. Exempelvis så har Hässelby Villastads socialdemokratiska stadsdelsförening varit så förutseende att de flesta medlems- liksom styrelsemöten kan hållas i Hässelby Villastads Folkets Hus. Kanon, va?

Thursday, February 16, 2006

Latinamerikas vänstervåg ska väl inte bara bli ett varumärke

Fru talman!
För ungefär en månad sedan stod jag, en varm söndagskväll, utanför Hotel San Francisco i Santiago de Chile. In på scen, alldeles framför mig, klev en rörd Michelle Bachelet fram. Alla distrikt i landet hade hon vunnit – för det här var på valvakans kväll – utom ett. Farhågor om att den latinamerikanska machismon skulle spela henne ett spratt på slutet hade kommit på skam. De manliga vänsterväljarna svek inte.
Hon sade: Livet har inte varit så lätt för mig, men vem har sagt att livet ska vara lätt. Det har det verkligen inte varit. Hon blev torterad, fängslad och hindrad i sin professionella karriär under Pinochets militärdiktatur. Hon tvingades också i landsflykt under en period. Hon sade: Jag tänker bli en chilensk president för alla chilenare, även dem som inte röstade på mig.
Fru talman!
Latinamerika är en kontinent som flera gånger har haft vågor av entusiasm, framtidshopp och förhoppningar. Man har hoppats på en social och ekonomisk utveckling. Latinamerikaner har hoppats på okorrumperade ledare och frihetshjältar som fortsätter att vara frihetshjältar och inte när de kommit till köttgrytorna ägnat sig åt att skaffa pengar på bankkonton här och var.
En av de vågor av förhoppningar som kom för 45 år sedan var den kubanska revolutionen. Vi kan se det fortfarande i hur Che Guevara numera är en popikon, ett varumärke. Man kan köpa T-tröjor och strumpor som det står Che Guevara på. Man kan köpa nästan vad som helst som det står Che Guevara på, och det gäller i stora delar av världen.
En tidigare våg av förhoppningar knöts till Juan Perón, som ju var ledare i Argentina en gång i tiden, och kanske framför allt till hans fru Eva Perón, eller Evita, som musikalen kom att heta. Madonna har på scen, film och på skiva med stor framgång och mycket lukrativt sjungit att Argentina inte ska gråta för henne.
Nu öppnas återigen ett möjligheternas fönster för förhoppningar i den latinamerikanska kontinenten. Bolivia har fått den förste indianske presidenten. Uruguay har en vänsterregering. I Brasilien finns en vänsterregering. Kanske får både Peru och Mexiko snart vänsterregeringar.
I Venezuela finns en ledare som heter Hugo Chávez. Han är uppenbarligen demokratiskt vald. Han är karismatisk, och han har stora ambitioner. Han har enorma ekonomiska resurser genom den olja som finns. Mexiko och Brasilien fungerar bra just nu makroekonomiskt. Inom Chile har man utvecklat relationer till nya handelspartner. Det är de stora handelspartnerna inom Asien och EU och inte bara de traditionellt amerikanska.
I sammanhanget ska vi inte glömma det jag började med. I Chile har man fått den första latinamerikanska kvinnliga presidenten.
Fru talman!
Historien är inte ödesbestämd. Latinamerika kan mycket väl gå en lysande utveckling till mötes med en utveckling av demokrati och de sociala förhållandena. Det kan grundas på en framgångsrik ekonomi. Men det finns några saker som hotar detta. Det är framför allt två saker som jag skulle vilja nämna.
Det första är de traditionella högerdiktaturerna. Sådana har det varit många. På senare år kan vi till exempel komma ihåg generalerna i Argentina som föll genom kriget om Malvinas eller Falklandskriget, eller Stroessner som förstörde Paraguay under så lång tid. Det kan mycket väl komma flera sådana diktaturer.
Ett annat hot mot den latinamerikanska utvecklingen är den ”vänster”-diktatur som finns på Kuba. Man bör vara medveten om att det finns åtminstone två sidor.
Den första sidan är att Fidel Castro har ett betydande stöd i Latinamerika och tredje världen och också på sina håll i Europa. Han har det kanske inte för att man gillar hans system men för att man gillar att han faktiskt är en person som protesterar mot amerikansk utrikespolitik och USA:s politik.
Den andra sidan är att det inte är något snack om att Kuba är en diktatur. Kuba är ekonomiskt misskött. På Kuba finns det inte yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Det finns inte oberoende medier. Det finns inte ett oberoende rättsväsen. Mänskliga rättigheter respekteras inte.
Det är viktigt att vara sofistikerad nog att man kan vara både emot den faktiska situationen på Kuba men samtidigt vara emot det amerikanska embargot. Den här sofistikeringen att man faktiskt kan tänka två tankar samtidigt är väldigt viktigt. Det är viktigt för oss européer, men framför allt är det viktigt för latinamerikanerna.
Det är viktigt bland annat om man ska undvika att den här vågen av förhoppningar återigen ska svikas. Då måste man kunna komma undan både högerhotet och vänsterhotet. Det är viktigt om inte den här vågen av förhoppningar återigen ska sluta med att det på sin höjd blir tjusiga varumärken, en trevlig musikal eller en trevlig film så småningom utan att det i stället blir en utveckling för de latinamerikanska folken.
Fru talman!
Jag var inbjuden till Chile. Jag upplevde presidentvalets sista vecka. Jag stod innanför avspärrningarna som fanns utanför Hotel San Francisco. Jag kunde höra entusiasmen hos hundratusentals santiagobor och chilenare som var väldigt glada över att man nu hade fått en demokratiskt vald kvinnlig president.
Många vinkade med bilder av Salvador Allende. Det finns naturligtvis en linje från den regim i Chile som så brutalt störtades den 11 september 1973 till Michelle Bachelet. Men det är inte så enkelt. Salvador Allendes regering lyckades trots goda intentioner faktiskt inte genomföra det man ville. Att bestämma varför är inte så enkelt. En taxichaufför sade till mig: Men allt förstördes av högern och USA. Det är en bild. Det finns flera bilder.
Fru talman!
Jag är demokratisk socialist i Sverige. Jag är naturligtvis väldigt glad och välkomnar att på demokratisk väg har nu demokratiska socialister kommit till makten i Latinamerika. Om det är någonting jag kan önska dem är det att de som grund för den politiska och sociala utveckling som jag är säker på att de vill uppnå får en fungerande social marknadsekonomi som bas.

GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman!
Jag är mycket glad att Kaj Nordquist har så stort intresse för Latinamerika. Det är bra att vi har stor bredd inom utrikesutskottet.
Jag är också väldigt glad att Kaj Nordquist mycket tydligt tog avstånd från Castros Kuba och konstaterade att den typen av diktaturer kan vi inte acceptera. Jag delar också Kaj Nordquists uppfattning när det gäller embargot. Det är ingenting som har hållit kvar Castro så bra vid makten som just embargot. Den typen av isolering som man har ägnat sig åt är kontraproduktiv. Man ska ha ett utbyte och ett affärsutbyte för att kunna bryta diktaturer. Men man ska vara tydlig mot regimen.
Vad tänker Kaj Nordquist som demokratisk socialist göra för att minska risken så att några av de nya regimerna i Latinamerika inte ska gå Castros väg? Det var någon av de nytillträdda presidenterna som – jag tror att det var han med indianskt påbrå – som sade att det första besök han ska göra är hos Castro. Han uppfattar Kuba som något slags ideal.
Vad tänker Kaj Nordquist göra för att förhindra att det blir en spridning av kommunismen?

KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman!
Något som är väldigt viktigt i sammanhanget är att bland annat vi socialdemokrater var med och tog initiativ till ett seminarium om situationen på Kuba förra veckan som blev ganska uppmärksammat i medierna. Det är viktig del av det att vi är med och vill diskutera den faktiska situationen som den är nu, det vill säga med sina negativa sidor, och inte för att det finns några få positiva, utan för att vi ska dra fram de negativa.
För oss känns det väldigt viktigt att på olika sätt presentera att det finns ett alternativ till den auktoritära kommunistiska variant som finns på Kuba. Det finns demokratiska socialister. Socialistinternationalen är väldigt stark i Latinamerika. Jag hoppas att vi genom den på olika sätt kan presentera det. Det är viktigt för oss att stå för detta.
Dessa nya ledare, inklusive Morales, är folkvalda. De är demokratiskt valda. Det innebär också att vi utgår från att de kommer att göra saker som har stöd av deras folk och inte kommer att köra över deras folk och fiffla med det demokratiska. Även om jag känner mig mycket tveksam till Chávez på olika sätt har han trots allt vunnit val åtta gånger i rad. Han är definitivt demokratiskt vald.

Wednesday, February 15, 2006

Latinamerika

I Latinamerika har flera vågor av hopp om en bättre framtid gått fram. Människor har drömt om social och ekonomisk utveckling. Latinamerikanerna har velat uppleva okorrumperade ledare, frihetshjältar som inte svek längre fram. Ledare som inte bara såg till sina egna behov, personliga säkerhet och njutningar. Sådana vars livsmål och ambitioner handlar om annat än att samla dollar i diverse skumma bankfack någonstans.

Många hoppades på den kubanska revolutionen. Och detta materialiseras fortfarande i den dyrkan som ägnas Che Guevara. Han är numer en popikon, ett varumärke som säljs i hela västvärlden. Det finns tröjor, strumpor och nästan vad som helst med ett Che märke på.

Innan dess hoppades man på den argentinske ledaren Peron och kanske alldeles speciellt på hans fru Eva. Och Evita blev en musikal som sålde bra både på scen, film och skiva. Hon utbrast med Madonnas röst att Argentina inte skulle gråta för hennes skull.

Nu öppnas åter möjligheternas fönster genom vänstervågen som drar över kontinenten. Latinamerikaner hoppas igen.

Bolivia har Morales, den förste indianen som blivit president. I Uruguay vann vänstern. Brasilien har Lula. Peru och Mexico får kanske snart vänsterledare. Och Chaves i Venezuela är en mycket karismatisk ledare med en stark ekonomisk bas i oljan och stora ambitioner. Chile och Latinamerika har fått den första kvinnliga presidenten.

Historien är inte ödesbestämd. Latinamerika kan stå inför en lysande utveckling av demokrati och sociala förhållanden. Nu finns dessutom möjligheter för en stark fungerande marknadsekonomi som grund för detta. Mexico och Brasilien har en stark tillväxt. Och Chile utvecklar exempelvis för närvarande goda kommersiella förbindelser med de starka asiatiska ekonomierna liksom Europa. Det handlar alltså inte bara om de traditionella bindningarna inom de amerikanska kontinenterna. Latinamerika behöver inte för evigt vara bakgården till USA.

Eller så kan Det gå illa igen på två sätt:

Det ena är de traditionella militära högerdiktaturerna som bromsat Latinamerikas utveckling så många gånger. Vi minns väl alla Strösner i Paraguay eller generalerna i Argentina.

Det andra är den så kallade vänsterdiktatur som plågar Kuba. Alltså ett system som inte fungerar alls, men som överlever genom politiskt eller ekonomiskt stöd utifrån av olika strategiska skäl. Det går alldeles utmärkt att vara emot förtrycket på Kuba och samtidigt mot den amerikanska bojkotten av Kuba.

Och att man kan vara sofistikerad nog att tänka i flera led och på flera saker samtidigt är en förutsättning inte bara för oss i Europa, men framför allt för människor i Latinamerika. Om inte denna nya tredje väg, alltså en demokratiskt vald vänstervåg bara ska bli framgångsrika framtida kommersiella varumärken, utan något reellt för folken där. Man måste kombinera demokrati, sociala framsteg och ekonomisk utveckling. Låt oss slippa någon framtida sentimental film om hur de nuvarande ledarna i Latinamerika bara var bärare av något som aldrig blev.

Tuesday, February 14, 2006

Svenskt bistånd inline med framtiden

När riksdagen den 7 december voterade om utrikesutskottets betänkande UU2 (utgiftsområde 7 Internationellt bistånd) så innebar det att funktionshinderfrågorna får en betydligt större plats inom det svenska biståndet.

Det var kanon att vi inte bara ökade vårt bistånd till 1 procent av vår BNI, bruttonationalinkomst, utan att vi också på detta sätt rejält kommer att fördjupa arbetet med handikappfrågor inom detta område Beslutet innebär:

* att funktionshindrade gruppers utsatthet bör inkluderas i överväganden kring svenskt bistånd och att strategier för att nå de funktionshindrade med bistånd behöver utvecklas utöver de insatser som redan idag förekommer. Detta skall finnas med i det bilaterala biståndet likaväl som inom det humanitära katastrofbiståndet. Sverige bör också arbeta för att funktionshindrade i högre grad än i dag inkluderas i det multilaterala samarbetet inom FN, Världsbanken och EU.

* att rätten till delaktighet, inflytande och jämlika villkor för personer med funktionshinder sedan länge är en viktig fråga i det svenska utvecklingssamarbetet. Möjligheten till inflytande och delaktighet är ofta begränsad för människor med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning återfinns också ofta bland de allra fattigaste i samarbetsländerna. Det är därför angeläget att människor med funktionsnedsättning uppmärksammas och blir delaktiga i samhällsutvecklingen.

För mig som socialdemokrat är det en självklarhet ”att rätten till delaktighet, inflytande och jämlika villkor för personer med funktionshinder sedan länge är en viktig del av det svenska utvecklingssamarbetet och att Sverige aktivt verkar för att dessa frågor skall ges en central plats”.

Citatet är ur det betänkande som Riksdagen voterade igenom.

Monday, February 13, 2006

Radio i morse

I dagens morgonsändningar var en av de stora nyheterna att så många unga kvinnor lämnar sina politiska uppdrag. Det handlade mest om kommunalpolitiker. Och tydligen var de största problemen inom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Detta faktum brukar komma upp då och då. Minst någon gång under varje mandatperiod. Jag har flera gånger hört inslag kring detta. Oftast handlar det om unga människor och idag var fokus på kvinnor.

De som hoppar av säger ofta att de inte kunde påverka någonting. Debatterna i fullmäktige betydde ingenting. Allt var redan klart dessförinnan.

I förra veckan satt förståsigpåare i radion och talade om kvalitén i KU förhören. De vanliga politikerna var inte proffsiga nog. Det var inte som amerikanska senatsförhör. Och inte heller som drivna reportrar i TV eller i radio.

Hur hänger det ovanstående ihop? Tja, det gör det inte direkt.

Å ena sidan så känner sig många nya politiker frustrerade av att de inte kan påverka, eftersom de mer rutinerade beslutsfattarna redan har gjort upp. Det blir ingen plats kvar för nykomlingarnas inflytande. Politiken är alltså för proffsig.

Å andra sidan är vanliga riksdagsledamöter inte tillräckligt proffsiga. Inte i jämförelse med mediapersonligheter eller amerikanska senatorer.

Jag menar dock att själva problemet i bägge fallen egentligen är detsamma. Människors bild av vad politik är mer är styrt av media än av egna upplevelser. Det är lätt att få för sig att den ytterst lilla skärva av det politiska hantverket som syns i direktsänd radio eller TV är alltihop och då blir det inte så konstigt att man tror att debatterna i kommunfullmäktige är det allra viktigaste för att få inflytande över beslut. Eller att när man i ganska lugnt tempo försöker komma fram till någonting, så är det inte som det ska vara.

Det vore kanske av och till bättre att faktiskt försöka visa upp hur representativ demokrati fungerar på riktigt än att ständigt och jämnt försöka medialisera politiken. Min bild är att det största inflytande i politiken har man inom sitt eget parti. I de lugna och sakliga diskussionerna där man faktiskt försöker sätta sig in i frågorna och lösa problemen. Media är på sin höjd upplysning för väljare och oftast är de inte ens det. För den som vill veta vad politiker och partier vill, så läs hellre de riktiga protokollen. De finns på nätet och där står tydligt och klart vad frågorna handlar om.

Det skulle kanske inte skada med en mer realistisk bild av det politiska livet. Och det skulle kanske också kunna leda till att fler hade en mer rimlig bild av hur det går till och därför inte tappade sugen. För vi vill väl självklart alla att det ska var fint och mycket hedervärt att ta politiska uppdrag. Det är ju ett enormt förtroende att få representera medborgarna i politiska församlingar.

Thursday, February 09, 2006

1 procent i bistånd i år

Sveriges Riksdag anslår 1 procent i bistånd år 2006 på förslag av vår socialdemokratiska regering. Med den sammansättning som nu finns i riksdagen var detta beslut inte svårt att ta.

Vi socialdemokrater fortsätter att driva på i EU för att förändra orättvisa handelsregler och minska jordbrukssubventionerna, och vi vågar driva kvinnors rättigheter i internationella sammanhang. Vår internationella politik har sedan länge lett till att Sverige är en respekterad röst för rättvisa och ofta lyfts upp som ett föredöme i internationella sammanhang. Ofta prisar människor klokheten i att säkerhet inte bara kan byggas med militära medel, utan att solidaritet mellan folk är en hörnsten för minskande konflikter, utveckling och demokrati.

Även om EU:s medlemsstater, liksom andra industriländer, har accepterat målet att 0,7% ska gå till bistånd på relativt kort sikt, så är det dock endast 4 EU-länder som faktiskt uppfyller de kraven. Två av dem är de nordiska länderna, Danmark och Sverige. Dessa två stater bryr sig alltså mer om fredlig samexistens än de flesta andra. Sett i detta ljus känns det minst sagt märkligt att Danmark nu hamnat i sådana svårigheter med en del krafter i muslimska länder.

Om olyckan dock skulle vara framme och en borgerlig seger i valet 2006 blir fallet. Vad händer då?

Det är sannolikt på gränsen till helt visst att Sveriges röst för världens fattiga kraftigt försvagas. Med en moderatledd regering skulle vi tvingas ta av oss ledartröjan. Jag vet det, eftersom i moderaternas motförslag till vår budget för 2006 föreslogs dramatiska neddragningar av det svenska biståndet på nära 8 miljarder kronor i jämförelse med regeringens förslag och dessutom är moderaterna öppna för att använda biståndspengar till militära insatser och terroristbekämpning. Då betyder det att världens fattiga mister en stark allierad vid Världsbankens möten, i förhandlingar inom WTO och inom EU och FN.

Finns det några skäl att inte tro att det är moderaterna som bestämmer i denna fråga, som i de flesta andra inom högerpakten? Var ska de åtta miljarderna tas? Är det från kampen mot hiv/aids eller är det från katastrofstöd till humanitära kriser som man ska ta pengarna? Eller ska de tas från kampen för att stärka kvinnors rättigheter eller i arbetet för att få alla barn att gå i skolan?

Man kan bara stilla be om att de forna biståndsivrarna på andra sidan blockgränsen, Kd och Fp, inte släpper målet om en procent av BNI i bistånd bara för att få delta i fotograferingen av icke genomförda bad i högerpaktens badtunnor eller plåtande i diverse villaområden. Man kan ju undra om de är emot att människor ska komma ur svälten och få en möjlighet till utveckling för alla?

För mig som är aktiv socialdemokrat är det naturligt att föra vidare den svenska traditionen att arbeta för utveckling och för internationell solidaritet mellan länder och människor världen över. Därför är det så bra att vi under 2006 åter anslå 1 procent av BNI till bistånd. Och för den som vill att detta även i fortsättningen ska vara den svenska linjen blir det inte svårt att välja sedel vid valurnorna i höst. Varför ska man hoppas på att högerpakten skulle kunna ändra sig och därigenom bli bättre i frågan, när man kan fortsätta en framgångsrik politik istället.

Wednesday, February 08, 2006

Vi vann ju i Chile

Michelle Bachelet kom djupt rörd in på scenen. Det var en varm söndagskväll i Santiago och presidentvalets andra omgång var klart. Och hon hade vunnit alla distrikt i landet utom ett. Farhågor om att Machismo skulle kunna hota henne var obefogade. Manliga vänsterväljare svek inte.

Michelle Bachelet fick harkla sig flera gånger under talet och sade:
- Livet har inte varit så lätt för mig, men vem har sagt att livet ska vara lätt?
Och hon hade ju själv blivit både torterad, fängslad och hindrad i sin professionella karriär under militärdiktaturen. När hon tydligt markerade att hon skulle vara president för alla chilenare, även de som röstat på andra kandidater i den första och andra valomgången, var det många som buade.

Jag som var inbjuden gäst från Sverige fick stå innanför avspärrningarna och känna av den enorma entusiasm som visades den nya presidenten. Utanför stängslen fanns hundratusentals människor som sjöng och höll talkörer och bland annat vinkade med bilder av Salvador Allende. Och visst finns det en linje från den socialistiske presidenten Allende som störtades så brutalt 11 september 1973 till Michelle Bachelet. Men det är lite komplext för människor på vänsterkanten i chile. Trots goda intentioner lyckades inte Allende. En taxichaufför sade att högern och USA förstörde, så det gick inte. Och det fanns orealistiska planer som aldrig prövades i verkligheten.

I Latinamerika har flera vågor av hopp om en bättre framtid gått fram. Människor hoppades på den kubanska revolutionen. Och detta materialiseras fortfarande i den dyrkan som ägnas Che Guevara. Innan dess hoppades man på Peron och kanske alldeles speciellt på hans fru Eva.

Nu väcks åter en stark rörelse av förhoppningar inför vänstervågen som drar över kontinenten. Bolivia har Morales, den förste indianen som blivit president. I Uruguay vann vänstern. Brasilien har Lula. Peru och Mexico får kanske snart vänsterledare. Och Chaves i Venezuela är en mycket karismatisk ledare med en stark ekonomisk bas i oljan och stora ambitioner. Chile och Latinamerika har fått den första kvinnliga presidenten.

Jag vet att det finns problem och möjligheter. Inget är enkelt. Det chilenska folket har talat och vi vann i Chile, för Michelle Bachelet är socialdemokrat och har i grunden samma ambitioner som vi svenska socialdemokrater och precis som henne så vinner vi i september. Det gäller trots allt att se framåt med förhoppningar och demokrati rättvisa och framsteg.

Tuesday, February 07, 2006

Förändringar är livet

Om man intar samma position år in och år ut, så har man snart tappat greppet.

Åren går och allt består. Förr sade man att människan spår och Gud rår. Vidare sägs ofta att redan de gamla grekerna. Tanken är att ingenting på allvar är nytt under solen.

Eller så säger man att allt är relativt. Och det brukar betyda att egentligen spelar ingenting någon roll, för allt är ju lika viktigt. Alla är lika goda kålsupare.

Jag vill hävda att det är helt fel i båda fallen. Vi har nu en vetenskaplig, teknik- och kunskapsutveckling som mänskligheten aldrig varit i närheten av förr. Det går att med en liten apparat kolla exakt var man befinner sig geografiskt, eller samtala med andra sidan jordklotet med en ljudkvalité som om det vore i nästa kvarter och man kan hålla kontakt med vänner var som helst på jorden nästan gratis med elektroniska brev.

Och det finns absoluta skillnader som inte är relativa eller likgiltiga. Jag tänker på motsatser som mellan liv och död, gott eller ont liksom ljus och mörker.

Nu som alltid finns det enorma möjligheter och omfattande problem.
För pessimisterna kan fågelinfluensan komma när som helst. För oss mer optimistiskt lagda handlar det om att fågelinfluensan kanske kommer. Men att den är känd i så fall och att man kan göra något åt den. När spanska sjukan kom efter första världskriget eller digerdöden på medeltiden hade människor ingen chans att förbereda sig, för de visste inte om faran långt i förväg som nu. Fast även detta är sanning med modifikation. Vissa privilegierade människor kunde undvika digerdöden. Det svenska hovet flyttade systematiskt undan pesten.

Det finns en ständigt fortgående process där man beslutar om vilken väg vi ska gå eller inte. Det handlar inte bara om politiska beslut, utan också om kommersiella och personliga ställningstaganden. Det gör skillnad om man anpassar teknik för alla eller bara för några få. Om man distribuerar nya tillgångar på så sätt att alla får möjlighet att förbättra sina liv eller bara några få.

Jag hade förmånen att på plats få uppleva hur Chile valde en kvinnlig frånskild politiker till president i januari 2006. Detta i ett land där vissa män hittills dominerat och satt dagordningen, och där skilsmässor och aborter fortfarande är mycket kontroversiella företeelser. Om någon utifrån en teoretisk analys skulle sett på hennes möjligheter till framgång, så hade det nog inte ens blivit någon valkampanj.

Vi måste nog på samma sätt ta fram lösningar på våra problem som skulle vara bra för just oss och sedan försöka få igenom dem. Man kan inte alltid utgå från vad som framstår som realistiskt. Inte alltid tro att det inte spelar någon roll för allt är lika viktigt. Eller hindra oss själva genom att så där gjorde vi förr och då gick det inte.

Om jag som är blind och andra synskadade verkligen vill ha en tillgänglig kollektivtrafik, så måste vi känna oss trygga i den. Ingen ska av misstag ramla av perrongen och ner på spåren. Man ska själv kunna manövrera hela reskedjan. Hitta till busshållplatsen, tryggt ta sig från bussen till pendeltåget. Säkert kunna röra sig på perrongen och själv komma på tåget utan bekymmer. Vid framkomsten ska vi kunna hitta från tåget till stationen och sedan vidare. Detta kräver åtgärder och anpassningar.

Man kan uttrycka det så här. När kollektivtrafiken är helt tillgänglig för oss, så ska vi också kunna använda den var dag. Men dit är det tyvärr mycket, mycket långt än. Och vi måste tydligt påpeka vad vi menar. Det kan inte vara så att ibland finns det ledsagning eller ibland så kan man inte lita på att pendeltågsdörrarna öppnar sig av sig självt utan det krävs en aktiv insats som förutsätter en tämligen normal syn, alltså just det som vi saknar. Att det en gång om året inte fungerar, det får vi leva med, så har alla det. Men om det inte fungerar så där 9 gånger av 10, så är det ingen anpassning alls.

Om Chile kan välja en president som inte stämmer med de värderingar som brukar råda i Chile, så varför kan inte vi i Stockholms län få en ordentlig anpassad kollektivtrafik? En kollektivtrafik som faktiskt fungerar just för oss synskadade. Och vi ska inte nöja oss med en halvbra lösning och sedan åter konstatera att det gick ju inte den här gången heller.

Eftersom allt förändras snabbt numer, så borde lösningar på sådana här problem också komma i rask takt. Och det handlar om att många ska förändras i sina attityder. Tekniska möjligheter finns för nästan vad som helst, eller så kommer de alldeles strax.

Monday, February 06, 2006

Det där om Kuba är inte så alldeles självklart

Jag är socialdemokrat. En fungerande social marknadsekonomi är grunden för det samhälle jag tror på. Det blir ingen riktig demokrati, någon social utveckling eller några stora kulturella framsteg utan den. Det krävs vad som ute i världen kallas för good governace och i detta inräknar jag också fungerande statliga och privata institutioner. Men en fungerande ekonomi krävs alltid i botten.

Människor överallt har ungefär samma önskemål. De vill leva i fred och inte vara utsatta för allsköns osäkerheter. Man kan väl också uttrycka det mycket mer politiskt offensivt, de mänskliga rättigheterna gäller universellt. Politisk demokrati, sociala-, och fackliga rättigheter liksom jämställdhet ska inte vara något enbart för oss i den rika världen. Nej, det handlar lika mycket om Sverige, Kuba eller vilket land som helst.

När det dock handlar om Kuba, så är en enkel bild fel. Det finns ett å ena sidan och å andra sidan. Fidel Castro är inte Kuba, men Kuba är inte Fidel Castro heller.

Å den ena sidan så är landet en diktatur, med en misskött ekonomi och med ett politiskt förtryck. Där finns inte mötes-, yttrande- eller föreningsfrihet. Där finns heller inte ett oberoende rättsväsen. Vidare så är media kontrollerade.

Å andra sidan: så har Fidel Castro ett betydande stöd för sina anti amerikanska attityder i utrikespolitiken. Stödet är inte avgränsat till Latinamerika, utan det är omfattande i den tredje världen och finns även i Europa. Ständigt framhålls framgångarna vad beträffar utbildning och den låga spädbarnsdödligheten i Kuba.

Det gäller att tänka efter. Det är dubbelmoral att anse att man kan låta bli att underlåta att kräva mänskliga rättigheter, bara för att några delar av utbildnings- och de sociala sektorerna faktiskt fungerar.

På samma sätt är det helt rimligt att vara emot den blockad som USA utsatt Kuba för i över 40 år nu, men att samtidigt vara kritisk mot situationen i Kuba. Ja, det är helt OK att vara kritisk mot även andra inslag i den amerikanska utrikespolitiken med.

Jag stödjer helt den linje som EU arbetar för, alltså för demokrati och MR. Man måste öka kontakterna med den demokratiska oppositionen och utveckla relationerna till det civila samhället. Samtidigt ska man ha en kritisk och konstruktiv dialog med den kubanska regeringen.

Kubanerna på Kuba ska inte isoleras och för det så krävs mänskliga kontakter. Vi socialdemokrater har kontakter med de demokratiska krafterna liksom vanligt folk och organisationer. Likaväl så är den svenska regeringen tydligt kritisk till förhållandena i Kuba, men finansierar också enskilda organisationers verksamhet och deras relationer till motsvarande organisationer i Kuba.

Jag hoppas på en fredlig övergång till pluralism demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. En nåd att be om är att kubanerna får uppleva en fungerande social marknadsekonomi som vi varit privilegierade nog att få. Och det finns åtminstone två skäl till optimism.

1 Berlin muren föll ju och helt plötsligt vara inte halva Europa instängt i kommunistiska diktaturer längre. Tvärtom har en rad av dessa stater kunnat ansluta sig till EU och är nu pålitliga demokratiska länder. Historien är inte alls ödesbestämd.

2 I fria val i land efter land i Latinamerika röstas fram demokratiska regeringar som strävar efter sociala marknadsekonomier med folkligt deltagande. En vänstervåg drar över kontinenten. Och om Kuba kunde ansluta sig till de moderat sociala demokratierna som är förhoppningar för så stora delar av latinamerikanerna, så vore det med säkerhet absolut det bästa alternativet.

Friday, February 03, 2006

1991 vann de och hur blev det sen

Jag läste Svenska Dagbladet i september 1991. Ledarskribenten var så jublande glad över den borgerliga valsegern. Han skrev med eftertryck sådant som att Carl Bildt var den främste svenske politikern i sin generation. Och den tillkommande regeringen var i samklang med sin tid. Nu trädde ett modernt, effektivt kabinett av lysande intellektuell kraft in i Kanslihuset.

Dynamiska effekter var Sveriges stora vinstlott. Man kunde alltså på en gång duktigt sänka skatter och simsalabim samtidigt få in kraftigt större skatteintäkter. Självklart skulle alla jobba mer, när skatterna gick ner. De hade lyckats intala sig själva att skatterna var hela nyckeln till människors arbetsvilja. Och hej vad det gick.

Systemskiftet var den andra parollen. Det stora systemskiftet. Jobben skulle komma en mas. Mjölk och honung skulle flöda i landet.

Denna seger var väl i någon mån en effekt av det mentala klimatet från åttiotalet. En period då många trodde att högkonjuktur var en naturlag och börssiffrorna var direkt på väg mot himlen och inget kunde hota några som helst klipp. En del unga människor hade känt ett vanligt och rätt naturligt behov att profilera sig mot dem som just slutat vara ungdomar.

Varje generation måste finna sin egen väg. Solidaritet och internationalism var lite suspekt. Nej, istället så var det chickt och modernt med idéer om att satsa på sig själv och allmän egoism. De som vanligen åt sina luncher utan att behöva betala själva dem talade högt och brett om att det inte fanns några gratis luncher. Detta mantra kom från en grupp konservativa nationalekonomer i Chicago, så det var inte original. Det som kom i påse hade varit i säck. Precis som den långa kampanjen mot politiker som påstods vara någon sorts korrupta människor som bara såg till sitt eget och inte till andras bästa. Det hade ett gäng forskare i USA hittat på och de kallade sig själva för Public Choice. En numer bortglömd fransman skrev en bok som hette God morgon, kapitalism. Och allt detta svamlande kokade ner till insikten att om man starkt fokuserar på sig själv och skiter i andra, så blir alla rika och nöjda.

Verkligheten, den värste av fiender, kom dock emellan Carl Bildt och den stora kometen. Det blev lågkonjuktur, banker på kneken och en krona som tog stryk. Och inte lite stryk heller. Statsbudgeten blödde starkt.

Dysterkvistarnas utsagor om Sverige som en randstat i Europa var på väg att gå från högerretorik till dagens sanning. När det var som värst kunde man höra människor säga att vi hade det sämre än länder vars namn jag inte vill skriva – för de kan ta illa vid sig.

I väldigt kort format var detta den lilla berättelsen om hur borgarna, när de väl kom till, inte lyckades den gången heller. Om man nu ska vara helt objektiv, så kan väl dock sägas att de införde LSS, Lagen om stöd och service åt funktionshindrade, som vara en bra reform. Naturligtvis var grunden för den lagd av den socialdemokratiska regeringen mandatperioden innan. Och man kan inte låta bli att fråga sig om verkligen skatterna är den allt avgörande faktorn i samhällsbyggande och ekonomisk analys. Eller skulle det möjligen kunna finnas en del andra faktorer som påverkar tillväxt och annat?

Den som tycker det är jobbigt att bara se längre bak i annalerna och vill se mer moderna exempel på borglig inkompetens kan med fördel studera Stockholms läns landsting mandatperioden 1998 till 2002. Det är ett alldeles lysande studieobjekt. Det kan vi kanske återkomma till vid tillfälle.

Thursday, February 02, 2006

Nya tag behövs i kampen mot kärnvapen

Kärnvapen är en av mänsklighetens ödesfrågor. Antingen lyckas vi genom förhandlingar inom FNs ram begränsa antalet och på sikt eliminera kärnvapnen. Lyckas vi inte med detta löper vi faktiskt risken att utrota arten människa från jorden.

Efter 1945 upplevde världen en utveckling där de starkaste makterna byggde sin säkerhet på kärnvapen. De politiska motsättningarna var baserade på kommunism eller kapitalism, eller som det kallades öst eller väst. Det skapades en terrorbalans där de yttersta militära medlen – kärnvapnen - inte användes. Men hotet om ett kärnvapenkrig fanns hela tiden där. Efter Berlinmurens fall och slutet på det kalla kriget såg många fram mot en ny världsordning med nya möjligheter till utveckling. Men även om antalet kärnvapen i beredskap minskades under nittiotalet är kärnvapenhotet kvar. Risken ökar genom att fler länder skaffar sig kärnvapen. En ny hotbild är också risken för kärnvapen i händerna på terroristgrupper.

Ett av det internationella samfundets viktigaste verktyg för att kontrollera världens kärnvapenbestånd är ickespridningsavtalet NPT från 1970. De officiella kärnvapenmakterna har utfäst sig att nedrusta sina kärnvapen enligt avtalets artikel 6, vilket de inte gjort. Icke-kärnvapenländerna har å sin sida förpliktigat sig att inte bidra till, utan förhindra, spridningen av kärnvapen. En tredje pelare i avtalet reglerar den fredliga användningen av kärnkraft.
I maj 2005 genomförde Förenta Nationerna i New York en översynskonferens om NPT-avtalet. Årets konferens blev en stor besvikelse eftersom den inte alls kunde anta något substantiellt slutdokument och därför inte flyttade fram positionerna.

Ickespridningsavtalet handlade vid sin tillblivelse om att under en övergångstid låsa fast kärnvapenstaternas antal vid de existerande och att förhindra uppkomsten av nya. Fem stater är officiella kärnvapenländer enligt NPT: USA, Ryssland, Kina, England och Frankrike. Det är samma stater som sitter permanent med vetorätt i säkerhetsrådet i FN och de har en starkare maktställning än FNs övriga medlemsländer.

Indien, Pakistan och Israel har kärnvapen men har inte undertecknat NPT. Nordkorea har ensidigt trätt ur avtalet, och det spekuleras i huruvida landet redan har eller kommer att förfoga över egna kärnvapen. Iran bedöms kunna vara ett riskland för att använda civilt kärnbränsle till att producera kärnvapen. Terroristgrupper skulle kunna få tillgång till kärnvapen. Det finns massvis av mer eller mindre användbara vapen kvar från det kalla kriget. Dessutom skulle tekniker som idag inte längre har någon anställning kunna tänkas sälja sin specialkompetens.

Vårens NPT-konferens misslyckades. FNs toppmöte i september tvingades lägga frågan om kärnvapen och massförstörelsevapen helt åt sidan på grund av oenighet. Men vi får inte låta oss hindras i arbetet för att stoppa spridningen av massförstörelsevapen. Några svar för att komma ur nuvarande dödläge kan vara:

- För det första måste det motverkas att kärnvapen ingår i militära optioner eller doktriner.
- För det andra så måste arbetet med att stärka ickespridningsavtalet tålmodigt gå vidare. De ursprungliga kärnvapenländerna måste äntligen ta sitt ansvar och börja nedrusta. Det måste kosta mycket mer politiskt att gå ur avtalet. De länder som inte anslutit sig till avtalet måste avkrävas att göra det.
- För det tredje måste sexpartssamtalen med Nordkorea komma fram till resultat.
- För det fjärde får kärnvapen aldrig användas på nytt. Kärnvapenländerna måste ge garantier att aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.
- För det femte krävs multilaterala lösningar. Nedrustningsförhandlingarna inom FN som i praktiken varit döda i många år måste återupptas med viljan att åstadkomma resultat.
- För det sjätte så måste opinionsbildningen mot kärnvapen stärkas på nytt. Inför Hiroshimadagen i år föreslog Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Olof Palmes Internationella Centrum, och Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen, att länder som frivilligt avstått från egna kärnvapen (exempelvis Sydafrika, Brasilien, Libyen, Ukraina och Kazachstan) skulle kunna driva på tillsammans med Japan, Sverige, Kanada och Tyskland. Vi väntar också med största intresse på de nya förslag som kommissionen om massförstörelsevapen under ledning av Hans Blix kommer att presentera i FNs generalförsamling i mars månad.


Det finns en svensk och socialdemokratisk tradition från Östen Undén och Alva Myrdal, Inga Thorson och Maj-Britt Theorin att vara stolt över. Men vi måste också på hemmaplan aktivera oss och försöka få in fler människor i kampen mot kärnvapenhotet. Vi kan aldrig vara nöjda så länge det finns stater som anser att det lönar sig politiskt att inneha kärnvapen.

Wednesday, February 01, 2006

Jag minns 1976

En lördag kväll i mitten av september hade jag varit på Stampen och lyssnat på jazz. Fråga mig inte om vem som spelade, så bra var det inte att det fastnat. På perrongen i tunnelbanan stod jag och många andra unga människor. Vi talade om morgondagens val. Någon skulle rösta på VPK, en annan på SKP och flera på socialdemokraterna. Tiden var vänster och vi gick alla i demonstrationer.

Och sedan kom chocken dagen efter. Torbjörn Fälldin vann valet och det skulle bli den första borgerliga regeringen i mannaminne. En kompis jag talade med i telefonen sade:
Det blir väl nyval rätt snart. De kommer inte att klara av det alls. Någon månad kan det väl ta eller så.

Det är nu rätt länge sedan och man kunde då som nu undra över hur de kunde vinna överhuvudtaget. Fälldin skulle stoppa kärnkraften sade han. Och det gjorde han inte. Dessutom mörkade de andra partierna att de var för kärnkraft.Och så skulle 400000 nya jobb bli resultatet av den borgerliga regeringen. Inte lyckades de med det heller.

Det hela var en rätt konstig paradox. Landet var fyllt av unga människor med vänstersympatier och media påstods dominerat av vänsterkrafter och så vann de borgeliga.

Vid den tiden tyckte jag att man för rättvisans skull väl kunde ge borgarna kredit för det som i alla fall var bra. 2 saker lyckades de med. Den ena har jag glömt, men det andra var införandet av sommartiden. Trots att bönderna för kornas skull var emot sommartiden så vågade Fälldin införa den. Och den är ju fortfarande bra.

Nyval blev det ju inte. Men regeringar sprack flera stycken och statsbudgeten tog ordentligt med stryk.