Wednesday, May 03, 2006

Arbete åt alla

Alla har rätt till ett arbete!

Vi socialdemokrater tror att arbetslöshet bekämpas bäst genom aktiv politik.
Kraftfulla satsningar på utbildning, trygghet och konkurrenskraft ger resultat.

300 000 jobb har skapats i Sverige under de senaste tio åren. I slutet av mars 2006 var 20 000 färre öppet arbetslösa jämfört med samma tid förra året. Äntligen sjunker arbetslösheten!
Det är bra. Men vårt mål är faktiskt full sysselsättning.

Moderaterna tycks tro att jobben blir fler om skatten sänks med 250 miljarder och den som
blivit sjuk eller arbetslös lämnas i sticket.

I vårt Sverige ska alla med. Alla har rätt till ett arbete!

Friday, March 24, 2006

Marita, Anitra och LKAB

Nu går drevet igen. Partisekreteraren Marita ska hängas ut. Vi har just kommit ur pressens jagande av den socialdemokratiska utrikesministern. Och så var det statsministerns hustru. Och LKAB.

Jag är socialdemokrat. För mig är värderingar som solidaritet, rättvisa och frihet alldeles avgörande. Vi har i mer än hundra år strävat efter att alla ska ha lika möjligheter, att alla ska ha lika rättigheter och skyldigheter. Jag kan bli förbannad över att människor får privilegier utan rim och reson.

Nu går drevet. Borgarna står i led och visslar och skickar fram sina jakthundar. Det vittrar blod. Politiskt blod.
Och vad vill de då?

Tja, moderaterna och deras lydpartier är anhängare av större löneskillnader. Lägre löner till dem som ligger nere i löneligorna och högre löner till dem som har ledande befattningar. De har slagits för det i alla år.

Den som tjänar bra ska dessutom belönas med stora skattesänkningar.
Och då undrar jag vad som upprör dem. De tycker ju i djupet av sina själar att människor ska ha höga löner och betala lite i skatt.

Den borgerliga oppositionen borde väl heja på de socialdemokrater som har extremt höga löner. Det är ju just vad ni tycker är poängen med er samhällsmodell.

Tuesday, March 07, 2006

Häng med till Venezuela

Jag är just hemkommen från Venezuela och tänkte lägga ut mina intryck från landet. De kommer nya texter de närmaste dagarna.

Jag noterar söndagen den 26 februari 2006 i Caracas, huvudstaden i Venezuela:

Under de tidiga morgontimmarna lyssnade jag på radio. Man vaknar ju alltid så onödigt tidigt efter en flygresa över Atlanten.
Eftersom detta är mitt första besök här, så blir alla intryck speciella. I jämförelse med andra latinamerikanska länder, så framstår radion här som rätt seriös musikaliskt sett. Kvalitén på utbudet är hög. Men jag hörde inga nyhetssändningar eller knappast några talade inslag alls. Men det är klart att en söndagsmorgon inte är fylld av talad information på andra håll heller. Bilden som ges genom den valda musiken är att man har ett oproblematiskt förhållande till den stora grannen i norr. Man blandar friskt inhemska artister med de nordamerikanska och de venezuelanska musikanterna och sångare är väl så bra.

Under de kommande dagarna så ska jag försöka uppfatta om det som står här nedan, som inhämtats hemma, är rätt och riktigt. Eller om annat är viktigare.

Venezuela har en karismatisk ledare i Hugo Chavez som i någon mening är svaret på decennier av korruption, maktmissbruk och sociala orättvisor. Under lång tid så har klyftorna i samhället vuxit. Det finns enorma skillnader mellan den lilla rika eliten, som äger fastigheter i Miami och Vermount, äger egna flygplan och ägnar sig åt en enorm överkonsumtion.

På den andra sidan av samhället finns fattiga som bor i slummiga områden runt städerna. Grupper som ingen på allvar brytt sig om på senare år före Chavez.

Chavez har helt klart fått inspiration från Kuba. Och det är självklart att fattiga människor i Venezuela tycker om att regeringen satsar på alfabetiseringskampanjer, att
11000 kubanska läkare arbetar i fattiga områden och att behandlingen är gratis. Vem skulle inte vara för sådant? Och vem skulle inte starkt stödja att det skapas matsalar för fattiga barn och kvinnor som får 2 lagade mål om dagen gratis?

Detta leder till att regeringen har en stor popularitet i de fattiga områdena. Samtidigt finns inga tendenser till ett totalitärt styre i likhet med det kubanska. De kubanska kvarterskommiterna, CDR, har sin motsvarighet i missiones i Venezuela, men de är inte kontrollerande på samma sätt. Kvalificerade bedömare menar också att Chavez inte har någon genomtänkt ideologi. I stället är han en oerhörd retoriker som spontant kastar ur sig lite vad som helst. En ledare med stora men inte genomtänkta ambitioner.

Hugo Chavez är från början militär . Han blev känd på ett nationellt plan genom ett försök till militär kupp i början av nittiotalet. Han greps och sattes i fängelse, men blev snart frisläppt.

År 1998 blev så Chavez vald till president. Tanken var att ta itu med de sociala orättvisorna.

Den tiden så var traditionella politiska krafter inklusive vänstern emot honom. Den politiska oppositionen växte och strejk utbröt bland oljearbetarna 2002. Chavez införde undantagslagar, eftersom det handlade om landets väl och ve. Det gick så långt att BNP gick ner till minus.

Chavez sparkade många av arbetarna, liksom fackliga ledare och dessutom oljeindustrins management. I och med detta så tog staten över. Då fick Chavez kontroll över en synnerligen viktig del av ekonomin.

Nästa försök att störta Chavez kom när delar av oppositionen fick kontakt med delar av militärerna 2004. Det blev en statskupp som nästan lyckades. Processen avslutades med en folkomröstning som Chavez vann. Han visade sig ha stöd av dels folk från de fattiga förorterna och lojala militära förband fritog honom.

Oppositionen, inklusive fackliga ledare och andra flydde snabbt undan.
Amerikanerna förnekade inblandning, men de kände till kuppförsöket i förväg. De var raska i att välsigna den förmodat nya regeringen, liksom några europeiska stater.

Konsekvensen av detta blev att Chavez stärkt kom tillbaka och att oppositionsledare flyttade utomlands. Därpå så genomfördes en folkomröstning om Chavez, som han vann och alltså stärkta sin position ytterligare.

I december 2005 i parlamentsvalen drog sig oppositionen helt tillbaka. Nu har Chavez anhängare majoritet i bägge kamrar. Detta är viktigt eftersom bland annat domare och andra viktiga poster i samhället tillsätts den vägen.

Chavez kontrollerar media, via statliga TV och radiostationer. Varje söndag har han sin egen TV show.

Oppositionens misstag har lett till att Chavez legalt fått nästan alla maktmedel i sin hand. Nu finns inga checks and balances, alltså fungerande kontrollmyndigheter som är oberoende av den exekutiva makten.

Chavez har inte tillskansat sig makt för personliga syften, men mycket är nu koncentrerat till honom. Det utvecklas en stor byråkrati. I denna finns gott om militär. Ja, man kan tala om en militarisering av statsapparaten. Få beslut fattas utan att Chavez själv är med.

Hugo Chavez är kanske en ny Peron, knappast varken kommunist eller socialdemokrat. Ledaren är tämligen grabbig. En kille som folk gärna vill ta en öl med och inte en traditionell Caudillo.

Hans politiska tänkande är präglat av den militära bakgrunden och har klara korporativa tendenser. Harmonisk relationer eftersträvans och han tror inte på klasskamp.
I detta vill han stärka statens roll.

Det har beslutats kring lag om en jordreform och sålunda har man exproprierat storgodsmark som legat i träda. Den ska ersättas till marknadsvärde.

I den internationella politiken så aspirerar Chavez på rollen som Fidel Castro spelade ibland förut. han har ambitionen att tala för jordens fördömda och uppträder med tredjevärldsförslag i FN. Det handlar om antiimperialism, antiamerikanism och att skapa fonder för fattiga.
För tillfället så aspirerar man på en plats i säkerhetsrådet, vilket ser ut att krönas med framgång.

Chavez vill få till en Karibisk och latinamerikansk oljegemenskap. Därför så levereras olja till fattiga länder med stor rabatt.

Det ska byggas en ny struktur i politiken oberoende av USA. Man tror på regionala starka oberoende strukturer.

Chavez vill först och främst spela sin roll och kan slänga ur sig vad som helst. Det finns ingen riktigt teoretisk grundval. Känslan är dock för fattiga och mot stormaktsfasoner. Men folk lyssnar.

Den kritik som finns mot honom är:
1. Allt sker uppifrån
Den sociala revolutionen är helt organiserad uppifrån.

2. Personer som inte är anhängare tillåts inte utnyttja det som bjuds ut till människor inom systemet.

3. Demokratin i landet är endast formell. Venezuela står högt på listor över korruptionsindex. Och nu är oppositionen obefintlig. Det finns kritiker, men inga effektivt organiserade. Ett högerparti,
Primer justicia, består av yngre personer och är nyliberalt.

Om ekonomin i landet kan mycket sägas. Först bör konstateras att Chavez inte är ekonom. Ofantliga oljeintäkter finns på plussidan. Men man har ingen genomtänkt strategi för hur dessa ska användas. Visst har man mycket sociala projekt som finansieras den vägen. Samtidigt bygger man en stor byråkrati. Chavez angriper inte alls marknadsekonomin.
Tvärtom uppmuntrar han internationella investeringar.

Andra länders syn på Venezuela
För USA är Venezuela en nagel i ögat. Speciellt stödet till Fidel Castro, som via Chavez nu kommit ur den akuta ekonomiska krisen i Kuba.

Chavez retorik och förslag leder inte alltid till förtjusning i grannländerna men man är inte antagonistiskt emot. Det handlar om en oljediplomati. Länderna i området vill alltså gärna ha billig olja och dämpar därför en del tänkbar kritik.

Colombia är ett särfall. Både presidenten och den största gerillan är positiva till Chavez. I gränstrakterna mellan länderna förekommer smuggling av både vapen och narkotika. Chavez lyckas inte stoppa detta, trots att ingen egentligen tror att han inte vill det och trots att Colombias inre situation är ett problem i sammanhanget. Men de båda länderna behöver varandra sinsemellan.

USA bedriver för närvarande en intensiv verksamhet för att isolera Chavez. Strategin är att man stödjer olika delar av det civila samhället. Bland annat Sumate är en NGO som arbetar för demokrati. Enligt omdömesgilla bedömare var de insyltade i kuppförsöket mot Chavez.

Ett sätt att attackera detta från regeringens sida är att det antagits en lag om att det är straffbart att ta emot pengar från utlandet. Och Sumate är legoknektar för USA enligt Chavez .

Chavez fruktar för en amerikansk invasion av Venezuela. Därför så har man byggt upp parallella milisstrukturer. 1-2 miljoner man ska förses med vapen. Dock har amerikanerna hittills lyckats stoppa vapenexporten från bland andra Spanien till Venezuela.

USA har själva ett speciellt beroende, eftersom 17 procent av den inköpta oljan kommer från Venezuela. Chavez har flera gånger hotat att skära av leveranserna.

Venezuela har trätt in i Merco Sur, den latinamerikanska ekonomiska unionen. Detta har man gjort av politiska skäl och inte egentligen ekonomiska. Basen är den bolivariska visionen om integration i Latinamerika.

Monday, February 27, 2006

SRF Stockholms och Gotlands län

Jag är mycket optimistisk inför Synskadades Riksförbund, SRF i Stockhoms och Gotlands läns möjligheter och har bestämt mig för att prioritera mitt arbete inom distriktet före den roll jag haft på nationell nivå, alltså i Riksförbundet. Detta för att satsa framåt och för att det är intressant och kul att arbeta för ett väl fungerande SRF Stockholms och Gotlands län.

SRF i Stockholms och Gotlands län strävar på olika sätt ständigt efter att påverka politiker och tjänstemän i för oss viktiga intressefrågor. Det är alltid lätt att känna en viss frustration. Vi kämpar på med färdtjänst,
rehabilitering och vår informationssituation. Och när man ser tillbaka några år, så upptäcks lätt att det har vi gjort länge nu. Vidare kommer vi att ständigt få tampas med sådant. Vi har ett informations- och ett orienteringshandikapp. Samhället utvecklas och vi måste hänga med. Ständigt hotas vi av att planeringen inte görs utifrån våra utgångspunkter. Vi kommer att få hänga i kring transport, miljö och information, det är vår uppgift helt enkelt.
I många år har länets handikapprörelse diskuterat med landstinget om
att ta fram en ny modell för samverkan. I december 2004 beslutade SLL, Stockholms läns landsting, om en sådan samverkansmodell.
Under 2005 har denna samverkan med Stockholms läns landsting
intensi­fierats. Vi har efter bästa förmåga deltagit och därigenom
kunnat påverka landstinget inom landstingsstyrelsen, Beställare Vård,
färdtjänsten, Storstockholms lokaltrafik och Waxholmsbolaget.
Tillgänglighetsfrågorna påverkades via Locum liksom kulturfrågorna via Kulturnämnden.
Det kommer att finnas många fler frågor att ta tag i under de år som
kommer. Vi kommer att behöva arbeta och utveckla våra relationer till en del privata företag också. Kvarstår gör dock behovet av ett ordentligt, långvarigt och strategiskt påverkansarbete.
Det andra benet inom SRF är att vi är en mötesplats för synskadade.
En möjlighet att hantera sin egen situation genom sociala kontakter
av olika slag. Därför ordnar vi en hel del anpassad verksamhet riktad
direkt till synskadade som annars kan vara svår, eller omöjlig, att delta
i på annat håll. Och vi skulle kunna öka på denna verksamhet om vi
mer tillämpade principer om självkostnadspriser. Tanken är att man får
verksamheten anpassad, men inte gratis. På så sätt skulle resurserna
kunna räcka mycket längre.
SRF Stockholms och Gotlands län producerar information till
synskadade i form av dels en taltidning, Läns och Riksnytt, dels en
skriven tidning, Vår Synpunkt. Under året har prenumeranterna
erbjudits Läns och Riksnytt även på Daisy. Vid årets slut var det ca
200 prenumeranter. I längden tror ja dock inte på att vi ska producera
Läns och Riksnytt i mer än ett format. Kassetterna är på väg ut, men vi kan ännu inte byta till Daisy rakt av. Alla har inte Daisyspelare än. Jag tror också att vi borde söka mer finansiering av vår synpunkt via
annonsering och förbundet borde ha en pressekreterare för den
information som vi behöver få ut i media utanför våra egna led.
Året 2005 präglades inom SRF i stort av uppstädningen efter den skandal kring lägenhetsfördelning inom IRIS som drogs fram av journalister i TV.
Det var en chock för många SRF-are att detta skulle drabba förbundet och dyningar efter detta är inte helt borta än. Sålunda genomfördes en
etikutredning, vars förslag kommer att genomföras under den nära
framtiden.
SRF Stockholms och Gotlands län genomför själv en intern utredning som pekar på en rad förändringar och förbättringar för att på olika sätt
utveckla vårt arbete. Bland annat så borde vi utveckla vårt sätt att
planera inför kommande år. Höstmötet kan med fördel läggas tidigare under hösten. Vi kan diskutera alla möjliga uppslag i utskottsform och sedan rösta snatt om vilka förslag som ombuden tycker är bäst. Och sedan får styrelsen se till att genomföra de förslag som vunnit störst stöd på representantskapsmötet.

Vi måste strukturera om vårt sätt att arbeta både på distriktet och i
lokalföreningarna. Nu handlar det om att vända den neråtgående trenden vad antalet medlemmar anbelangar. Det håller inte att fortsätta att rätt passivt se på när antalet medlemmar minskar. En ur min synpunkt rimlig målsättning vore att 20 procent av de tänkbara medlemmarna också blir medlemmar.

Jag inser att vi nog behöver ändra en del i vårt sätt att värva medlemmar för att uppnå detta. En ide som ständigt finns i organisationen är att försöka tillämpa erfarenheter från privatföretag. Och i detta fall, så kanske man skulle fundera på hur företag som har behov av effektiva kundregister faktiskt bär sig åt.
Som du ser, så finns det mycket att ta tag i och det är både intressant och spännande.

Tuesday, February 21, 2006

Nu och då!

Jag är ordförande i Hässelby Villastads socialdemokratiska förening som grundades år 1906. Vi har nu knegat på i 99 år. I början av 1900-talet var Sverige och för den delen Hässelby ett helt annat samhälle än det nuvarande. Herbert Tingsten var knappast torr bakom öronen än och Gunnar Sträng inte speciellt stor. Men de framlevde sina barndomar där. Den tiden handlade kampen om demokratin, rösträtt för alla, fackliga och sociala rättigheter. Det startades socialdemokratiska partier i land efter land. Vårt parti hade stora ambitioner, men hade ännu inte nått en dominerande plats i den svenska politiken.

I den tidiga arbetarrörelsen såg man tydliga behov av egna möteslokaler, bibliotek och andra kulturinstitutioner. Därför byggdes konsumentföreningar, Folkets park och Folkets Hus. Under 2000 - talet har vi fortfarande behov av att ha egna lokaler och bygga starka institutioner präglade av arbetarrörelsens värderingar. Den politiska demokratin, de sociala och fackliga rättigheterna är fortfarande föremål för kamp i Sverige, EU och stora delar av världen. Socialistinternationalen är en betydande kraft i världspolitiken.

Vårt parti har spelat den dominerande rollen i svensk politik i över 70 år. Det är vi som designat den välfärdsmodell som visat sig vara så fruktbar för landets utveckling. Men även om vi är stolta över våra framgångar, så är vi knappast nöjda med det faktum att frågor som jämställdhet, omsorg om miljön och situationen för medborgare födda utanför Sveriges gränser inte på långa vägar är lösta än.

En tragisk påminnelse om att vi lever i en annan tid under det tjugoförsta seklet kom vid förra årsskiftet via den tsunami, som dödade flera hundratusentals människor kring Indiska oceanen och bland dessa åtskilliga svenska turister. I de KU förhör som just genomförts, så känner man dock i igen sig i hur saker kan trivlialiseras. Insikten om att alla människor bor på samma jord, förvandlas enkelt till banala frågor. Vi drabbas alla av de globala hoten. Men inte skulle Herbert tingsten eller Gunnar sträng på något sätt blivit överraskade över mötesformerna precis, även om de tillhör en annan tid än vår.

Å andra sidan så var allt inte alls sämre förr i tiden. Exempelvis så har Hässelby Villastads socialdemokratiska stadsdelsförening varit så förutseende att de flesta medlems- liksom styrelsemöten kan hållas i Hässelby Villastads Folkets Hus. Kanon, va?

Thursday, February 16, 2006

Latinamerikas vänstervåg ska väl inte bara bli ett varumärke

Fru talman!
För ungefär en månad sedan stod jag, en varm söndagskväll, utanför Hotel San Francisco i Santiago de Chile. In på scen, alldeles framför mig, klev en rörd Michelle Bachelet fram. Alla distrikt i landet hade hon vunnit – för det här var på valvakans kväll – utom ett. Farhågor om att den latinamerikanska machismon skulle spela henne ett spratt på slutet hade kommit på skam. De manliga vänsterväljarna svek inte.
Hon sade: Livet har inte varit så lätt för mig, men vem har sagt att livet ska vara lätt. Det har det verkligen inte varit. Hon blev torterad, fängslad och hindrad i sin professionella karriär under Pinochets militärdiktatur. Hon tvingades också i landsflykt under en period. Hon sade: Jag tänker bli en chilensk president för alla chilenare, även dem som inte röstade på mig.
Fru talman!
Latinamerika är en kontinent som flera gånger har haft vågor av entusiasm, framtidshopp och förhoppningar. Man har hoppats på en social och ekonomisk utveckling. Latinamerikaner har hoppats på okorrumperade ledare och frihetshjältar som fortsätter att vara frihetshjältar och inte när de kommit till köttgrytorna ägnat sig åt att skaffa pengar på bankkonton här och var.
En av de vågor av förhoppningar som kom för 45 år sedan var den kubanska revolutionen. Vi kan se det fortfarande i hur Che Guevara numera är en popikon, ett varumärke. Man kan köpa T-tröjor och strumpor som det står Che Guevara på. Man kan köpa nästan vad som helst som det står Che Guevara på, och det gäller i stora delar av världen.
En tidigare våg av förhoppningar knöts till Juan Perón, som ju var ledare i Argentina en gång i tiden, och kanske framför allt till hans fru Eva Perón, eller Evita, som musikalen kom att heta. Madonna har på scen, film och på skiva med stor framgång och mycket lukrativt sjungit att Argentina inte ska gråta för henne.
Nu öppnas återigen ett möjligheternas fönster för förhoppningar i den latinamerikanska kontinenten. Bolivia har fått den förste indianske presidenten. Uruguay har en vänsterregering. I Brasilien finns en vänsterregering. Kanske får både Peru och Mexiko snart vänsterregeringar.
I Venezuela finns en ledare som heter Hugo Chávez. Han är uppenbarligen demokratiskt vald. Han är karismatisk, och han har stora ambitioner. Han har enorma ekonomiska resurser genom den olja som finns. Mexiko och Brasilien fungerar bra just nu makroekonomiskt. Inom Chile har man utvecklat relationer till nya handelspartner. Det är de stora handelspartnerna inom Asien och EU och inte bara de traditionellt amerikanska.
I sammanhanget ska vi inte glömma det jag började med. I Chile har man fått den första latinamerikanska kvinnliga presidenten.
Fru talman!
Historien är inte ödesbestämd. Latinamerika kan mycket väl gå en lysande utveckling till mötes med en utveckling av demokrati och de sociala förhållandena. Det kan grundas på en framgångsrik ekonomi. Men det finns några saker som hotar detta. Det är framför allt två saker som jag skulle vilja nämna.
Det första är de traditionella högerdiktaturerna. Sådana har det varit många. På senare år kan vi till exempel komma ihåg generalerna i Argentina som föll genom kriget om Malvinas eller Falklandskriget, eller Stroessner som förstörde Paraguay under så lång tid. Det kan mycket väl komma flera sådana diktaturer.
Ett annat hot mot den latinamerikanska utvecklingen är den ”vänster”-diktatur som finns på Kuba. Man bör vara medveten om att det finns åtminstone två sidor.
Den första sidan är att Fidel Castro har ett betydande stöd i Latinamerika och tredje världen och också på sina håll i Europa. Han har det kanske inte för att man gillar hans system men för att man gillar att han faktiskt är en person som protesterar mot amerikansk utrikespolitik och USA:s politik.
Den andra sidan är att det inte är något snack om att Kuba är en diktatur. Kuba är ekonomiskt misskött. På Kuba finns det inte yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Det finns inte oberoende medier. Det finns inte ett oberoende rättsväsen. Mänskliga rättigheter respekteras inte.
Det är viktigt att vara sofistikerad nog att man kan vara både emot den faktiska situationen på Kuba men samtidigt vara emot det amerikanska embargot. Den här sofistikeringen att man faktiskt kan tänka två tankar samtidigt är väldigt viktigt. Det är viktigt för oss européer, men framför allt är det viktigt för latinamerikanerna.
Det är viktigt bland annat om man ska undvika att den här vågen av förhoppningar återigen ska svikas. Då måste man kunna komma undan både högerhotet och vänsterhotet. Det är viktigt om inte den här vågen av förhoppningar återigen ska sluta med att det på sin höjd blir tjusiga varumärken, en trevlig musikal eller en trevlig film så småningom utan att det i stället blir en utveckling för de latinamerikanska folken.
Fru talman!
Jag var inbjuden till Chile. Jag upplevde presidentvalets sista vecka. Jag stod innanför avspärrningarna som fanns utanför Hotel San Francisco. Jag kunde höra entusiasmen hos hundratusentals santiagobor och chilenare som var väldigt glada över att man nu hade fått en demokratiskt vald kvinnlig president.
Många vinkade med bilder av Salvador Allende. Det finns naturligtvis en linje från den regim i Chile som så brutalt störtades den 11 september 1973 till Michelle Bachelet. Men det är inte så enkelt. Salvador Allendes regering lyckades trots goda intentioner faktiskt inte genomföra det man ville. Att bestämma varför är inte så enkelt. En taxichaufför sade till mig: Men allt förstördes av högern och USA. Det är en bild. Det finns flera bilder.
Fru talman!
Jag är demokratisk socialist i Sverige. Jag är naturligtvis väldigt glad och välkomnar att på demokratisk väg har nu demokratiska socialister kommit till makten i Latinamerika. Om det är någonting jag kan önska dem är det att de som grund för den politiska och sociala utveckling som jag är säker på att de vill uppnå får en fungerande social marknadsekonomi som bas.

GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman!
Jag är mycket glad att Kaj Nordquist har så stort intresse för Latinamerika. Det är bra att vi har stor bredd inom utrikesutskottet.
Jag är också väldigt glad att Kaj Nordquist mycket tydligt tog avstånd från Castros Kuba och konstaterade att den typen av diktaturer kan vi inte acceptera. Jag delar också Kaj Nordquists uppfattning när det gäller embargot. Det är ingenting som har hållit kvar Castro så bra vid makten som just embargot. Den typen av isolering som man har ägnat sig åt är kontraproduktiv. Man ska ha ett utbyte och ett affärsutbyte för att kunna bryta diktaturer. Men man ska vara tydlig mot regimen.
Vad tänker Kaj Nordquist som demokratisk socialist göra för att minska risken så att några av de nya regimerna i Latinamerika inte ska gå Castros väg? Det var någon av de nytillträdda presidenterna som – jag tror att det var han med indianskt påbrå – som sade att det första besök han ska göra är hos Castro. Han uppfattar Kuba som något slags ideal.
Vad tänker Kaj Nordquist göra för att förhindra att det blir en spridning av kommunismen?

KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman!
Något som är väldigt viktigt i sammanhanget är att bland annat vi socialdemokrater var med och tog initiativ till ett seminarium om situationen på Kuba förra veckan som blev ganska uppmärksammat i medierna. Det är viktig del av det att vi är med och vill diskutera den faktiska situationen som den är nu, det vill säga med sina negativa sidor, och inte för att det finns några få positiva, utan för att vi ska dra fram de negativa.
För oss känns det väldigt viktigt att på olika sätt presentera att det finns ett alternativ till den auktoritära kommunistiska variant som finns på Kuba. Det finns demokratiska socialister. Socialistinternationalen är väldigt stark i Latinamerika. Jag hoppas att vi genom den på olika sätt kan presentera det. Det är viktigt för oss att stå för detta.
Dessa nya ledare, inklusive Morales, är folkvalda. De är demokratiskt valda. Det innebär också att vi utgår från att de kommer att göra saker som har stöd av deras folk och inte kommer att köra över deras folk och fiffla med det demokratiska. Även om jag känner mig mycket tveksam till Chávez på olika sätt har han trots allt vunnit val åtta gånger i rad. Han är definitivt demokratiskt vald.

Wednesday, February 15, 2006

Latinamerika

I Latinamerika har flera vågor av hopp om en bättre framtid gått fram. Människor har drömt om social och ekonomisk utveckling. Latinamerikanerna har velat uppleva okorrumperade ledare, frihetshjältar som inte svek längre fram. Ledare som inte bara såg till sina egna behov, personliga säkerhet och njutningar. Sådana vars livsmål och ambitioner handlar om annat än att samla dollar i diverse skumma bankfack någonstans.

Många hoppades på den kubanska revolutionen. Och detta materialiseras fortfarande i den dyrkan som ägnas Che Guevara. Han är numer en popikon, ett varumärke som säljs i hela västvärlden. Det finns tröjor, strumpor och nästan vad som helst med ett Che märke på.

Innan dess hoppades man på den argentinske ledaren Peron och kanske alldeles speciellt på hans fru Eva. Och Evita blev en musikal som sålde bra både på scen, film och skiva. Hon utbrast med Madonnas röst att Argentina inte skulle gråta för hennes skull.

Nu öppnas åter möjligheternas fönster genom vänstervågen som drar över kontinenten. Latinamerikaner hoppas igen.

Bolivia har Morales, den förste indianen som blivit president. I Uruguay vann vänstern. Brasilien har Lula. Peru och Mexico får kanske snart vänsterledare. Och Chaves i Venezuela är en mycket karismatisk ledare med en stark ekonomisk bas i oljan och stora ambitioner. Chile och Latinamerika har fått den första kvinnliga presidenten.

Historien är inte ödesbestämd. Latinamerika kan stå inför en lysande utveckling av demokrati och sociala förhållanden. Nu finns dessutom möjligheter för en stark fungerande marknadsekonomi som grund för detta. Mexico och Brasilien har en stark tillväxt. Och Chile utvecklar exempelvis för närvarande goda kommersiella förbindelser med de starka asiatiska ekonomierna liksom Europa. Det handlar alltså inte bara om de traditionella bindningarna inom de amerikanska kontinenterna. Latinamerika behöver inte för evigt vara bakgården till USA.

Eller så kan Det gå illa igen på två sätt:

Det ena är de traditionella militära högerdiktaturerna som bromsat Latinamerikas utveckling så många gånger. Vi minns väl alla Strösner i Paraguay eller generalerna i Argentina.

Det andra är den så kallade vänsterdiktatur som plågar Kuba. Alltså ett system som inte fungerar alls, men som överlever genom politiskt eller ekonomiskt stöd utifrån av olika strategiska skäl. Det går alldeles utmärkt att vara emot förtrycket på Kuba och samtidigt mot den amerikanska bojkotten av Kuba.

Och att man kan vara sofistikerad nog att tänka i flera led och på flera saker samtidigt är en förutsättning inte bara för oss i Europa, men framför allt för människor i Latinamerika. Om inte denna nya tredje väg, alltså en demokratiskt vald vänstervåg bara ska bli framgångsrika framtida kommersiella varumärken, utan något reellt för folken där. Man måste kombinera demokrati, sociala framsteg och ekonomisk utveckling. Låt oss slippa någon framtida sentimental film om hur de nuvarande ledarna i Latinamerika bara var bärare av något som aldrig blev.